ett snedsteg bort

Här är jag dömd för livet.
Att för evigt vandra. Hand i hand med tystnaden.
Med orden rinnandes ur mig.
Jag låter dem ligga kvar på stigen bakom mig, okej? Jag tar det senare.
Det blir för mycket att plocka bort på en gång.
Det finns en gräns, jag klarar inte mer än så.
Jag är dömd till livet. Att vandra.
Och jag ska göra det ensam.
För att slippa öppna sår och avslitet hår.
Vi driver folk till vansinne på det här sättet.

come back to me awhile

Sönderkrossat mot den soligt bleka asfalten stirrar det upp.
Folk går bara förbi, dessa bitar är inte värda att kämpa för.
Sparkas runt i gruset och splittras mer och mer för varje sekund.
Varje slag, varje spark. Är en spark rakt in i mig.
Jag är blottad nu. Ni kan göra vad ni vill.
Snälla. Var droppen som får bägaren att rinna över.


RSS 2.0