ett snedsteg bort

Här är jag dömd för livet.
Att för evigt vandra. Hand i hand med tystnaden.
Med orden rinnandes ur mig.
Jag låter dem ligga kvar på stigen bakom mig, okej? Jag tar det senare.
Det blir för mycket att plocka bort på en gång.
Det finns en gräns, jag klarar inte mer än så.
Jag är dömd till livet. Att vandra.
Och jag ska göra det ensam.
För att slippa öppna sår och avslitet hår.
Vi driver folk till vansinne på det här sättet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0